ja e rädd för mej själv just nu...ha legat i sängen så gott som hela dagarna och int ens villa stiga upp...var e den energiska glada jag när ja behöv den som mest....blir ju rädd när ja int känner igen mej själv i mina tankar o mitt sätt att vara...kan ja int bara få börja må bättre...vill ju inget annat....de så jobbit när man int får någå gjort alls...fast man innerst inne vill...mer än någå annat....
de mest konstiga e de att ja äter 2 depressionsmediciner o just nu e mer deprimerad än jag kanske nånsin varit.... :´( så här låg svacka ha ja int haft åtminstone på väääldigt länge...sku den bara gå över....för nu ha de som sagt gått så längt att ja int bryr mej om någå o int ens iss stiga upp från sängen....tur no ha ja vari ti föräldrana o en kompis ida här på kvällssidan o igår kväll va ja me en kompis på ärenden...men de ju bara nån timme av hela långa dagen......sku ju villa fara ut o gå..villa laga någå mat..villa få skolan klar..o allt möjlit annat...o va gör ja...jo sover........
hjälp mej ja e rädd..............
jag har samma sjukdom som dig ,började i ca 13 års åldern ..hade först ljust tjockt självlockigt hår som blev tunnare och tunnare med åren,folk börja påpeka att jag hade jätte mycket kala fläckar på skallen och dom skratta och fundera på om ja hade "åldras och blivit tunnhårig" ,ja skämdes för min sjukdom och sa att ja åt medicin så ja tappade hår...idag är ja 17 år snart 18 och har haft sjukdomen i några år. Försökt och slutat men det har inte gått bra alls ,har sökt hjälp men med fel sorts personer som kunde hjälpa mig.sen har jag tänk att jag skulle klara av det själv..
SvaraRaderaDet är svårt att hitta rätt person som faktist är intresserad och vill hjälpa. De flesta jag träffat har endast skrivit ut depressonsmedicin. Men nu har jag hittat en som faktist på riktigt VILL hjälpa mej och det är en sån lättnad. Äntligen finns det någon som faktist lyssnar på mej och försöker klura ut hur vi ska gå vidare och hjälpa mej. På facebook finns en sluten grupp (Trichotillomani Sverige) där vi är flera med just den här sjukdomen. Kom med i gruppen om du vill. Jag tycker i alla fall att det hjälper att prata och diskutera med andra som förstår en precis. Där har jag fått många tips och stöttnde ord som gjort att jag orkat kämpa vidare. Eftersom det är en sluten grupp så ser ingen annan vad vi skriver där. Det enda du behöver göra är att be att få gå med i gruppen :)Sköt om dej så kanske vi skrivs mera :)
SvaraRadera