Nu ha de igen gått en lång tid som jag inte skrivit nåt här...tror int ja orkar skriva allt som hänt sen senast..men äter fortfarande medicinen lamotrigin..sänkte dosen under sommarn för då kändes allt lite lättare på nåt vis, säkert för att jag inte stressade över skolan då..lite jobbigt hade jag och kände mej väldit ensam men jag klarade av att jobba i alla fall så det var ju bra. En vecka var jag också på scoutläger och det var nog nästan den vecka på sommarn som jag mådde bäst eftersom jag inte tänkte på några vardagsbekymmer och jag träffa några scoutvänner jag inte sett på länge samt lärde känna några nya människor.
Nu har jag höjt dosen på lamotrigin igen eftersom jag börjat må mycket sämre. Hade en eller två veckor som jag nästan int kom upp från sänge, jag var ledsen och grät en hel del. Allt verkade gå fel och allt kändes bara allmänt jobbigt och ensamt.
Just det här med ensamheten är fruktansvärt jobbigt. En del kompisar bor på annan ort och några har skaffat barn, medan några e gravida för tillfället. Detta är ju sånt som gör att man inte träffar dem på samma sätt som förut och på veckosluten är det ibland svårt att få någon med ut när jag själv sku villa fara o si på lite folk iställe för o bara sitta ensam hemma. Att dessutom ha varit singel nu i över 5 år börjar kännas på många sätt. Det går inte att förstå för någon som inte varit ensam så länge, det bara går int för såna att förstå hur ensamt det är. Självförtroendet sjunker, man känner sig misslyckad. Har ingen att dela någåt med, varken glädje eller jobbiga stunder. Ingen att krama om när man som mest sku behöva det. Tänk att en så liten sak som en kram kan betyda så mycket. Det sägs ju att kroppskontakt gör att du mår bra och det stämmer nog. Under scoutlägret fick jag kramar av några av mina scoutvänner nästan varje dag och dom fråga hur det var osv. Tänk att så lite kan få en att må så fruktansvärt mycket bättre. Är inte van med sånt så i början fick jag kämpa för att hålla gråten borta när någon fråga hur det var med mej. Hade lust att berätta som det var men det skulle blivit så lång berättelse så jag strunta i det. Försökte istället vara mer positiv och glad och tänka på hur roligt jag faktist hade just då, på scoutlägret.
Jag har ju väldigt svårt att ta kontakt med främmande människor eller människor jag inte känner så bra. Jag är inte den som går fram för att prata och kommer någon och pratar med mej kan jag bli väldigt tyst och tillbakadragen ibland. Detta stör mej massor, eftersom jag inte vill vara en sån människa. Jag skulle ju så gärna vara lite mer social, positiv och öppen för nya diskussioner med nya människor. Men man är som man är. En stor del av min osäkerhet beror på mitt hår. Det kan inte heller någon förstå som inte har samma sjukdom. Ingen kan förstå hur jobbigt det är att se på andra människors hår och göra vad som helst för att ha eget hår på huvu och inte peruk. Folk gnäller över sina hår och frisyrer, men att då höra sånt när man själv inte ens har nå hår är jätte jobbigt.
Tanken att någon skulle röra vid mitt huvud och då ganska genast känna att man har peruk känns fruktansvärt jobbit och generande på nåt sätt..Eftersom det ju blir ganska tydliga "kanter" speciellt vid nacken, och de billigare perukerna har dessutom ett nätbotten som känns väldigt tydlit precis överallt så det är klart att folk sku märka. Det här är också något som bara dom med peruk kan förstå. Så kommer någon nära mej blir jag genast på min vakt och drar mej bort lite. För tanken att måsta berätta om min sjukdom för en totalt främling före man ens känner människan i fråga skulle bara bli såå konstit. Och många säger att "int behöv du nu berätta", men det syns ju om man är nära, och endel har tendens o sätt handen vid nacken och då är det ju kört direkt. Vad skall jag säga lixåm, "jag har sen en sjukdom där jag river bort mitt hår och därför har jag peruk" ...ibland önskar jag att jag hade alopecia istället för det sku kännas enklare att säga att jag tappar håret än att säga att man gör det själv lixåm. Dessutom sku jag få ersättning för mina peruker om jag hade alopecia, men inte nu när jag har trichotillomani. Symptomen är ju samma (inget hår) men tydligen är det då skillnad på sjukdom och sjukdom även om man ser "likadana" ut. Visst jag är glad att jag ju evetuellt nångång i framtiden kanske kan ha eget hår, men som det ser ut nu kommer nog inte den dagen.. Har haft det här nu i snart 15 år så hoppet har nog försvunnit för länge sen. Att få långt hår tar ju dessutom ganska många år så fast jag skulle klara att vara en tid utan att rycka i håret skulle det ge så långsamt resultat så man lätt sku ge upp igen och falla tilbax till ryckandet..
I somras bytte jag till kort frisyr på min peruk, efter att ha haft längre hår en tid. De här väckte väldit blandade känslor för mej. Kortare peruker håller längre för mej och är lättare att sköta, samt syns int lika snabbt när de blir slitna. Men medan jag hade längre hår fick jag nu o då komplimang att jag hade fint hår. När jag haft kort frisyr faller dessa komplimanger bort. Endast endel 50+ har sagt att jag har fint hår och passar i det. Okej jag vet att de är säkert bara är något jag själv tycker, kanske för att jag känner mej mer "tantig" i kortare frisyrer, speviellt när jag tycker det inte finns ungdomliga korta frisyrer, i alla fall int nån jag har hittat som sku passa på mej. Vet också att det här är sånt bara jag tycker och säkert e mitt hår helt okej, men när man int kan välja hurdan frisyr man har utan man måst ta vad det finns så blir det lätt att man inte är riktigt nöjd.
Borde såå jobba på att få bättre självförtroende och tycka bättre om mej själv men hur skall jag göra de?... När man sitter ensam hemma är det inte så lätt att känna sej fin och bra. Sen att det inte blir något med mitt slutarbete gör ju att jag känner mej misslyckad. Alla man möter frågar hur det är och vad man sysslar med. Ska ja då säga att jag egentligen är sjukskriven men studerar utan o få någå gjort..att jag börjat min 3åriga utbildning 2005 och fortfarande inte är färdig..eller ska ja bara ljuga o säga att jag jobbar..int kan jag ju göra de heller..men när så gott som alla frågar vad man gör nuförtiden så blir alla dessa situationer också jobbiga..så många tycker jag överdriver osv, men har ni inte upplevt allt som jag har kan ni inte förstå hur svårt allt är. Jobbigt e ett ord jag använt mycket nu märker jag men när det bara känns så med nästan allt just nu. Och vet int hur jag skall få en ändring på det. Att int ha någå pengar och måsta ha föräldrana o betala mina peruker, så dom int har pengar ti att resa, köpa nya saker när dom gamla börjar gå sönder och annars bara kunna köpa nåt om dom vill, så det är jäkligt jobbigt för mej. Förstör ju deras liv lite också när dom måst gå utan pengar hela tiden för dom hamnar sätta det lilla extra dom egentligen int ens har på mej o min jävla sjukdom. Får int en euro ersättning nånstans ifrån och det far minst 1500 € om året till mina peruker. Därtill skall jag ha mediciner o annat som också kostar. Att leva helt utan pengar tar på krafterna och speciellt på humöret. Men när jag inte klarar av att jobba samtidigt som jag skriver slutarbete, så får man nu bara försöka klara sej så gott det går.
Hur är det meningen att en människa ska klara av och måsta gå igenom så här mycket i så här många år..när ska det vända och börja bli bättre...det måst ju komma en sån dag...eller?
Att fammo dessutom blivi i jätte dåligt skick gör allt bara ännu jobbigare. Kan int nånting postivit hända i mitt liv nu snart.. Jag står int ut mera.. Gör int snart annat än gråter när jag int vet hur jag skall hantera mitt liv och allt som händer.....
Blev ganska flummigt och hoppar från en sak ti en annan i det här blogginlägget, men det är lite så mina tankar och hela jag är just nu..ett enda kaos...
Hoppas egentligen att ingen läser allt de här för de e ju så negativt precis hela texten, men måste nu skriva av mej för att kanske lite rensa tankarna på nåt vis....
......Måst bara tillägga att jag faktist igår had en rikit rolig kväll med en av mina bästa vänner :) Så det har faktist hänt nåt positivt i alla fall :) Och så var jag nyligen till Åland och träffade scoutkompisar samt en av mina kusiner där så den helgen var också riktigt lyckad :) Så visst, det händer ju ibland sånt som är roligt vilket är jätte viktigt för att alls orka vidare.. En annan sak som gör att jag orkar kämpa vidare är min alldeles underbara guddotter <3 Hon får mej alltid på bättre humör, ingen skillna hur dålig dag ja sku ha haft före så är jag alltid glad efter att ha träffat henne :)
